Så skönt – för mig – att jag inte behöver för ta ansvar för andras övergrepp

På kvällen, efter att jag lyckats diskriminera enda invandraren på Städjans topp, pratade jag med min vän Jonna på telefon och fick ytterligare ett exempel på hur vi människor tenderar att själva ta på oss ansvaret för diskriminering vi blir utsatta för.
Jonna arbetar inom vården med bland annat en ung kvinna som har stora problem både med psyke och kropp. Vi kan kalla henne Marie. Att Marie hade blivit dåligt behandlad av sina föräldrar var uppenbart från början, och att det förmodligen fanns upplevelser av sexuella övergrepp stod klart för Jonna tidigt.
Marie har efter ett antal träffar fördjupat sitt förtroende för Jonna. Just idag hade Marie börjat minnas detaljer om både misshandel och sexuella övergrepp från sin pappa. Det var svårt att lyssna på för Jonna men hon lyckades hålla sina egna känslor tillräckligt ut vägen för att Marie skulle kunna fortsätta berätta.
Fruktansvärda historier. Känslor av att hon som liten flicka gjort fel som inte protesterat, utan gått med på övergreppen. Starkt och viktigt för henne att våga minnas och berätta. Enligt Jonna är det nödvändigt för att hon ska kunna bearbeta det som hämmar henne.
Under hela tiden hon pratade med Jonna, vars jobb det är att hjälpa henne med just denna typ av upplevelse, tog Marie ansvar för hur jobbiga hennes berättelser kunde vara – för Jonna

– Förlåt, jag kanske inte ska berätta mer, sa hon. Säg bara till om du inte orkar höra mer.

Marie hade blivit utsatt för grova övergrepp redan som sexåring och sedan dess burit det själv. Hon vet sedan tidigare att hon själv kan hantera det. Hon har nu förstått att hon behöver hjälp att hantera det.

Men det är fortfarande så mycket naturligare för henne att själv bära de hemska upplevelserna, än att låta någon annan bära dem med henne.

Väldigt bekvämt för oss runt omkring.
Fredrik Eklöf

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *