Härligt att andra tar ansvar för min rasism!

Jaha, så har man lyckats diskriminera invandrare på toppen av Städjan, ett fjäll i norra Dalarna.

Jag och min kompis Martin från Malmö besteg Städjan i påskas. I det fantastiska solskenet och med milsvida vyer åt alla håll möter vi Song, en man från Thailand.  Han är uppe på denna topp för första gången vintertid. Han flyttade hit för sju år sedan och jobbar på en fjällanläggning i närheten. Vi får bra kontakt och hjälps åt med att ta bilder på varandra.

 

Jag pratade med honom redan på vägen upp, när han gick om mig. Jag började med att säga ”Hello!” och vi pratade engelska tills jag förstod att han bott i Sverige länge. Då sa han:
– Ibland vet jag inte vilket språk jag ska prata. Då blir det gärna engelska.
Omedvetet utgick jag från att en mörkhyad person i svenska fjällen måste vara turist. Jag har varit i dessa trakter flera gånger per år. Min farmors släkt har bott här sedan bortemot 200 år. Själv bor jag i Malmö, en av Sveriges mest invandrarrika städer, sedan mer än 25 år. Jag har vänner från många olika länder och stor vana av möten med svenskar med rötter utanför Sverige. Nu inser jag att när jag ser någon med en mörkare hudfärg här i norra Dalarna, reagerar jag med förvåning. Men jag vill inte att min förvåning ska märkas, eftersom den känslan indirekt säger till den andra:
– Du hör inte riktigt hemma här.
Jag är egentligen glatt förvånad, och ser gärna att fler människor får uppleva fjällen. Men min förvåning är problematiskt. Den säger på ett subtilt sätt att människor med annan hudfärg inte hör hemma här på samma sätt som jag. Eller rättare sagt, om du liksom jag tillhör normen, tycker du förmodligen att det är ett väldigt subtilt budskap. Om du inte tillhör normen, kan budskapet upplevas lika tydligt som att jag skrikit åt honom att lämna mina fjäll i fred.
Det är inte konstigt att det är lättare för mig att känna mig hemma i dessa trakter än jag tror det är för Song.  Problemet är att i vårt möte finns inte bara skillnad i antal år och antal besök. Vi har också faktorer som att det är väldigt mycket lättare för mig att få jobb och att få bättre betalt än för honom som invandrare. Och som att det finns starka strömningar som inte vill ha så många invandrare i Sverige som vi har.
Min förvåning är bara en väldigt liten, till synes harmlös, kugge i det maskineri sin utgör den strukturella rasismen i Sverige, mitt och Songs gemensamma hemland.
Jag tilltalade Song på engelska – trots att han talar flytande svenska, uppfostrar barn med svenska morföräldrar och har arbetat på en svensktalande arbetsplats under alla sina sju år i Sverige. Det sänder ett subtilt men tydligt budskap att jag inte spontant räknar honom som en av ”oss svenskar”.
Det spelar ingen roll att mitt medvetna jag är öppensinnat, eller att jag hemma i Malmö förmodligen tilltalat honom på svenska. Här i fjällen bidrar min lätta förvåning till att ställa honom lite utanför.
Jag vet inte hur medvetet Song registrerar dessa mekanismer. Men han tar genast på sig ansvaret för situationen, genom att säga att han ofta inte vet om han ska prata svenska eller engelska. Ett bra exempel på att det ofta är lättare/bekvämare för den diskriminerade att lägga ansvaret för diskrimineringen på sig själv. Då behöver han inte förhålla sig till att jag – trots min vänlighet och välvilja – har exkluderat honom ur min gemenskap.
Jag vet inte hur det var just för honom. Men jag vet att väldigt få människor vill känna sig som offer, och att vi därför tenderar att rationalisera alla situationer där vi själva är offret. Vi ger förklaringar som är individuella och förnuftiga, när det med en lite mer övergripande blick, är uppenbart att fördomar ochj diskriminering spelar en viktig roll.
När vi möter Song igen på toppen hör han att Martin och jag bor i Malmö och berättar att många av hans kolleger kommer från Malmö. Martin blir lite osäker på rösten och frågar:
– Menar du Malmö eller kanske Malung?
Song tog sig på kinden i den ganska hårda fjällvinden:
– Förlåt. Det är så kallt att jag inte kan prata riktigt tydligt.
Martin utgår alltså från att det är mer sannolikt att Song blandar ihop svenska ortsnamn än att malmöbor jobbar i Dalafjällen. Och Song tar återigen på sig ansvaret för min och Martins omedvetna, indirekta rasism.
Vi skidade obekymrat vidare i våra gamla spår och tycka att både han och vi är väldigt trevliga prickar.
Fredrik Eklöf
Senior Gör-vita-män-till-hängivna-förespråkare-för-jämställdhet-och-mångfaldskonsult